I grunden har jag fått ett gott intryck av Annika Strandhäll då det gäller att agera och hålla ställningarna för en påstådd, formell, demokrati.
Men då det lackar mot val blir man lätt sig själv närmast. Stefan Löfvén gav nyligen uttryck för att ”vi ska vinna valet”, ungefär som om det var viktigare att vinna valet än att göra det som är bäst för Sverige, att göra gott, helt enkelt.
Det kan mycket väl vara så att Strandhäll blivit beordrad inför valet, emedan försäkringskassan fått en eliminerande kritik från näringsliv och Allians.
Strandhäll påstår att det krävs ett nytt ledarskap. Det kunde hon ha tänkt på tidigare. En generaldirektör vars viktigaste meriter utgörs av att tidigare ha varit generaldirektör flera ggr är inte mycket att hänga i granen. Det innebär ju endast att hon redan hunnit utveckla tunnelseende.
Det är ju samma misstag som då kompetensbefriade Ingemar Skogö förordnades som GD på Vägverket efter att ha spårat ur på Luftfartsverket. Det var ju först då jag skriftligen klagat till Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt som Skogö entledigades från sitt tredje förordnande och blev landshövding i Västmanland, där han inte hade samma makt att skada vårt Sverige.
Den ansvarslösa inkompetens som Vägverket genomsyrats av Skogö har sedan klonats till Gunnar Malm och vidare till Lena Erixon på Trafikverket. Inte konstigt att vi har gott om fattigpensionärer i Sveriges diktatur, då så mycket av våra tillgångar saboteras bort av kostnadsstället, den dolda arbetslösheten, i Borlänges dårhus.
Kan vara svårt att som chef entusiasmera sina medarbetare om man som Begler har ett tunt CV, brist på kompetens inom ledarskap och näringsliv och dessutom ser alldaglig, lite tråkig, ut. Strandhäll är åtminstone attraktiv.
Ann-Marie Begler verkar ge uttryck för att regeringens agerande är baserat på nonsens. Vad kunde Begler själv ha gjort. Jo, hon kunde redan från början ha tackat nej till uppdraget. En ”insnöad” myndighetsindivid är inte självklart optimal på en myndighet. Om hon förstått att tacka nej hade hon sluppit få sparken. Nu får hon allt ställa sig i kön på Arbetsförmedlingen. Hon ska i vart fall inte få ett nytt högt understöd (toppjobb) bekostat av oss som försörjer samhället. Eller hur, Charlotta Lindmark?
”Ett annat ledarskap” enligt Strandhäll, varför inte en förmåga från näringslivet, med kompetens och helhetssyn, som alternativ till en individ, vilken alltid utgjort ett kostnadsställe, ett månatligt understödsobjekt, ett hål för våra skattepengar.
Magnus Hall, Jan Johansson eller varför inte Leif Östling, hade antagligen fixat det. Men Hall behövs ju också på Vattenfall.