Club Academica med Prima Travel i Madonna di Campiglio

Årets ”Top of the line” för berättigade medborgare tilldrogs sig under 2016 i den berömda skidort där Ingemar Stenmark tidigare gjort intryck genom att vinna åtskilliga slalomtävlingar. Deltagarna var i stor utsträckning som tidigare men några saknades samtidigt som nya tillkom: I år, 2016, deltog: Annika, Bengt, Björn, Cecilia B, Eva, Hans M, Hans S, Ingemar, Inger, Jarl, Kerstin H, Kerstin S, Lars, Lena, Lilian, Marie, Martha, Rolf, Stefan, Sten, Suzanne, Svante och Thomas P, någon glömd. Men vem är fullkomlig? Inte jag i alla fall. Jo, Johan så klart, totalt 24 slalomtokiga. Förstora bilden genom att ”klicka” på den.

Förbindelsen till Arlanda från Dalarö en tidig lördagsmorron är inte den bästa. Så varför inte inleda första övernattningen redan på Arlanda Sky City. Klicka på bilden för att förstora och räta upp.

Utsövd, med frukost och morgontidningar avklarade, var det endast ett par hundra meter till incheckningen. Vid ”gaten” dök det ena efter det andra kända ansiktet upp. Men de där tvillingarna fick jag inte någon rätsida på i första taget. Och var är Liliane? Henne fick jag syn på först i Milanos Linate. ”Hej Bengt!” utbrast hon då alla hälsade runt på Johan som faktiskt varit med på flighten från Arlanda.

Väl framme i Milano väntade 3,5 h bussresa upp till Madonna och 4-stjärniga Hotel Maribel, ej att förväxla med Meribel i franska ”Tre Dalarna”, Val Thorans, Meribel och Courchevel”.

Så var det dags att hyra skidor, stavar och skidskor. Detta gjordes i utkanten av byn. Visst var det en smula trögt när alla anländer en lördagskväll. Men jag är helt nöjd med mina 167 cm Blizzard och lagom åtsittande skidskor. De senare bar vi hem i var sin praktiskt bag.

Därefter var det dags för fyra rätters middag. Visserligen besökte jag hotellets fina spa med bastu, bassäng m.m. det blev en dusch och ett dopp i den varma bassängen. Men för mig duger normalt en enkel tvagning i dusch med iskall avslutning.

 

Tyvärr hade jag inte riktigt lärt mig hotellnamnet. Var kanske också lite omtöcknad efter några glas vin.

Frukost bestod av äggröra, bacon och korv, bröd, ost och pålägg, företrädesvis diverse ostar samt müsli med tillbehör, kaffe, frukt och närpressad juice samt en hel del annat, bl.a. sötsaker.

Liftkort för sex dagar fixades vid liften i Grostè. Nu var samtliga tända av  att visa sig på styva linan. Inte minst Ingemar var på hugget. Suget efter flera tidigare år i t.ex. Courmayeur och Limone hade satt sina spår. Visst är det vanebildande och beroendeframkallande att åka alpint.

Väl uppe hade vi att välja pist. Vad säger Johan? Lars och Inger ser en smula frågande ut. Annika och Lena i samspråk till höger.

I anslutning till lunch fick vi njuta av den lokala brass- och bompa-bompa-orkestern. Den här låten var kanske inte den mest medryckande men helt OK.

Efter första dagens trevare var vi nu inne på måndagen 14 mars. Suget var större än någonsin. Att ha slalombegär är ett sätt att vara frisk. Det borde vara obligatoriskt för en generaldirektör. Vem kan man lita på?

Hans, Kerstin 2, Marie, Jarl och Annika står laddade.

Här ser vi Kerstin 2, Kerstin 1, Liliane och Annika.

Vem vill inte dra vidare utför. Vi ser just Jalle jaga iväg på en av åtskilliga perfekta banor (pistar) #11.

Efter ett antal ytterligare pister och liftar var det dags att dra över till andra sidan. Normalt får man mer sol där under eftermiddagen.

Mulet och tveksamt väder lovades under tisdagen den 16 mars. Lämpligt för mig att ta ledigt. Svante skulle jag ändå inte se skymten av. Svart som svart. Absolut kropp eller absolut pist. Vem bryr sig? Promenaden till byn, hotell Bertelli, tog 30 minuter, därefter åtgick ytterligare 10 minuter för att ta sig ned till byns centrum. Den omtänksamma hotellpersonalen försåg mig med ett visitkort i den händelse jag skulle föredra att ringa efter hotellets shuttle.

Efter att jag gått runt och spanat in lite köpobjekt var det dags för en lättare lunch. Att servitören visade sig vara en liten söt nätt brunett var att betrakta som en bonus. Mysigt ställe, La Stube di Frans Josef!

Hittade en snygg tröja i ett skyltfönster. Men tyvärr bommade butiken igen mellan kl 13 och 15 vilket var för länge då klockan nu var strax efter 13. Kanske kunde jag göra ett senare besök.

Onsdagens väder såg ut att bli blandat. Till hälften skulle det bli soligt men samtidigt utlovades minusgrader snö och blåst. Jag kompletterade med en långärmad flis efter att tidigare varit tunt klädd under jackan.

Det svarta laget under Svantes ledning blev alltmer reducerat. Här Cecilia, Svante och Lena. Foto av Lars:

Hans S, Hans M, Eva, Björn, Johan, Marie och Jarl

Nu kör vi!

Efter en något kylig kaffepaus i ”Graffer” anslöt jag/vi till de övriga i nu kända ”Boch” mellanstation.

Senare under onsdagen var det dags för lunch. Här på västra sidan av ”Boch” hittade vi lä, denna något blåsiga dag.

Nedan Hans M, Johan, Ingemar och Annika.

Kul att också jag själv får vara med på ett par bilder. Detta foto är från Lars. Tack Lasse!

Efter lunch tog vi blå 60 ned till #41 för att kunna dra röd 73 och 77 ned till Grostè och bandet över till #32.

I anslutning till ”Olympiabacken” där Stenmark vunnit åtskilliga gånger finns detta anslag som Lars fotograferade:

Torsdag, äntligen helt perfekt väder, som i en broschyr eller på nätet. Ja, faktiskt lika bra eller bättre.

Efter ytterligare några åk, kl. 15 var jag nöjd för dagen. Åter på hotellet blev det dusch och ombyte varefter jag ånyo gick ned till byn. Det blev affär på den tröja jag tidigare hittat under tisdagen.

Thank God it´s Friday är ett vanligt och återkommande uttryck, men inte med Johan Magnusson när livet är som bäst och veckan helst inte ska ta slut. Men vi hade ju hela fredagen kvar för utförsåkning. Ingen panik än. Svante hade full koll på den svarta gruppen och Ingemar hade sina telningar i den blå gruppen i tryggt förvar, nära till all fantastisk natur och önskad förtäring.

Här följer fortsättningen upp till strax intill där orkestern underhöll i början av veckan.

Samling efter förmiddagsfikat. Inger, Marie, Jalle, Hans S, Hans M, Lars, JOHAN, Martha, Kerstin 2, Cecilia och Sten.

Efter att jag filmat fick jag också vara med på bild. Här med 167 cm Blizzard. Foto av Lars:

Så småningom var det dags för lunch. Vi valde att sitta ute men vid samma restaurang som på torsdagen. Nu var det verkligen varmt i solgasset.

Och här har vi torpeden och drivankaret i skepnad av största möjliga välmående:

 

Så småningom blev det dags för att dra ned via pist 48 …

…för att glida över en sista gång till övre Grostè.

Så var det dags för sista kvällen i baren. Stefan beställer en drink och glada Liljan anländer i sista minuten. Kertin 1 var på ett fantastiskt glatt humör hela veckan trots sin tidiga knäskada.

Efter de sista fyra rätterna gällde det att gilla läget. Bara att betala och se glad ut. ”Spagettina” ska också leva.

En tidig frukost och så var det dags för hemfärd. Kvällen före hade jag checkat in via SAS hemsida.

Tack Ingemar och Johan för ytterligare ett förträffligt arrangemang och en utmärkt resa med underbara, positiva vänner. Ett år går fort och vi lär snart härja runt i pistarna igen!